Nå, nu ska ni få höra... Vi är inne på dag 3(!) med stabilt humör. Det är verkligen som dag- och natt i skillnad och det känns så klart helt fantastiskt att han inte går omkring och tjurar. Jag är ju dock väl medveten om och har hela tiden i bakhuvudet att det när som helst kan komma att ändras, vilket så klart gör att jag inte kan njuta fullt ut. Men jag försöker i alla fall. Imorgon är det äntligen dags för sjukhusbesök (trodde inte i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle längta efter ett sjukhusbesök, men se där!), jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av morgondagen. Pappa har fått hem papper men han säger inte vad det står och jag själv kan inte läsa dom för jag fattar of course nada.... Det enda han har talat om för mig är att han inte kommer att få följa med hem imorgon utan kommer att bli kvar där inför biopsin på torsdag, men mer än så verkar han själv inte heller veta. 

Och nu ska jag inte vara en "sån"... Men det ska faktiskt bli skönt att få lite egentid! Dock så finns det två sidor på ett mynt, den ena sidan säger att det är egoistiskt och att man egentligen borde vara lycklig för varje stund man få tillbringa tillsammans (och det är ju sant förstås!), samtidigt säger den andra att ens egna, i det här fallet min, hjärna behöver vila från allting. Även om vi nu har haft några bra dagar betyder det ju knappast att min hjärna inte går på högvarv. Jag har läst allt om hjärntumörer, olika typer, olika grader, överlevnadschanser, operationer, symtom, personlighetsförändringar, och.. Jag skulle kunna fortsätta med en lång radda till men jag tror att ni förstår min point. Det är inte så att alla tankar spårlöst försvinner bara för att det är ungefär som "vanligt", för jag vet ju att ingenting är som vanligt och att det aldrig kommer att bli det igen. Och inte för att vara negativ men jag är verkligen inte den som har något hopp, det är för stor chans att man blir ännu mer besviken, så som ni kan förstå då så ser jag redan döden stå bakom dörren och vänta..  

Men det var egentligen inte det jag skulle dela med mig av idag. Jag skulle berätta att vi åt middag på ett ställe som heter American Diner och alltså... Gud-i-himmelen vilken god hamburgare! 12 av 10 får den av mig. Dit kommer jag åka fler gånger, med andra ord åtminstone en gång varje gång jag besöker Tammerfors. Det enda som hade kunnat göra det lite bättre hade varit om den ena sidan av menyn hade varit på engelska, nu var det inte så att jag inte kunde förstå vad som stod på menyn men ändå..  

Och för att krydda till det lite extra, min mage är ju helt ur balans för tillfället och det påmindes jag om även idag. Igår höll jag på att skita ned mig på Prisma (blev inte bättre av att det tog 5 minuter för pappa att välja vilken tejp han skulle köpa), och för att tillägga så är tejpen precis i början av affären, och för att tillägga igen så är Prisma ingen liten affär utan snarare som en blandning av vårat Ica Maxi och City Gross. Igår kändes det dock som att Prisma va à la Ullared-size. Och idag, ja då höll det på att bli i byxan på American Diner. När pappa såg att jag satt och höll andan drack han faktiskt upp sin läsk liiite fortare. Som tur var så var det grönt nästan hela vägen hem så jag hann fan i mig till toaletten med nöd och näppe. Känns som att jag gamblar varje gång jag går utanför dörren här. 

Nu ska jag snart tvätta ansiktet och göra mig i ordning för sängen även om vi säkert sitter uppe ett par timmar till. Men jag längtar till imorgon (eller egentligen alla dom kommande dagarna tills vi får reda på vad för typ av tumör det är och fortsättningsplanen, även om det innebär ännu fler dåliga nyheter). Vi hörs 😘