Och så har det hunnit passera några dagar igen. Jag hade egentligen tänkt skriva redan i onsdags men har känt att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig, det vet jag egentligen inte nu heller så det får bli som det blir. 

Men, i onsdags hade pappa en planerad inläggning och det var egentligen inte mycket mer än så. Det togs blodprover, EKG (är man typisk sjukvårdspersonal när man tänker för sig själv att dom satte "pluttarna" alldeles för snett?), hade något sorts inskrivningssamtal och sedan ett läkarsamtal där dom i princip bara talade om hur biopsin går till. Jag förstod ungefär var tredje ord av hela konversationen, så till slut flackade tankarna iväg på annat, till exempel såg någon lufttrumma ut som en stor legobit.. Pappa var så klart inte alls nöjd med att behöva vara inlagd för då kunde han inte gå till kylen och skafferiet och äta hela tiden, det var ett stort bekymmer för honom...  

Tog tillfället i akt och läste pappas utskrivningspapper från senast han var inlagd och fick till min stora förvåning läsa att där inte alls finns "bara" 3 tumörer som vi hela tiden trott. Ni kan ju hålla i hatten nu. Det är totalt 11 tumörer. Den stora som sitter i frontalloben är cirka 4,4cm stor och sen finns det 10 stycken mindre runtom i hjärnan. Det var knappast så att det förbättrade oddsen.  

Hur som helst blev det torsdag och "the final day", när klockan närmade sig 17 hörde pappa av sig om att han var tillbaka på avdelningen. Det var mycket viktigt att jag kom ihåg att ta med hans choklad, båda chokladkakorna(!). Allt hade gått bra och jag tyckte att han var oförskämt pigg för att ha blivit sövd och borrad i skallen. Men det är ju skönt att det var så pass i alla fall. Under kvällen "öppnade" han sig pyttelite och sa att det inte låter bra med dom här tumörerna och att minnet kan försvinna snabbt. Det lilla är mer än vad han har sagt om det här sedan jag satte min fot här.  

Igår fick jag i alla fall tillåtelse att hämta hem honom och ingen var gladare än han. Det första han gjorde var att äta smörgåsar, sen kakor, sen chips och sen glass. Till kvällen beställde vi hem pizza, han vill inte gå utanför dörren och visa sina häftstift i skallen.. Igår hade han dessutom ett pannband av bandage som gjorde att han inte ville ut. Så, efter maten undrade han om jag inte kunde tänka mig att gå till Sale och köpa mer chips, vilket jag såklart ställde upp och gjorde. Resten av kvällen spenderade jag med att titta på Beck undertiden pappa låg och snarkade i soffan. Han var helt slut stackaren.  

Så, nu återstår bara att vänta i 1-2 veckor på att få svar om tumören. Utgår ifrån att det blir något sorts läkarsamtal när dom fått svaret från patologen. Känns som en evighet.