Hej på er! 

Så, nu är jag tillbaka i Tammerfors (okej, jag kom hit i fredags kväll redan), min nya bostadsort för ett tag framöver. Och kan ni tänka er att jag överlevde att köra bil i Stockholm?! Inte för att bilresan var totalt händelselös, den började med att jag höll på att köra över en grävling i Köping... Det hade ju varit succé. När jag nästan var i mål i Stockholm ramlade telefonen med min GPS ned på golvet på passagerarsidan, försökte febrilt att få tag på den mitt i en rondell, lyckades som tur var! Kände mig sjukt lättad när jag var framme, hade peppat som fan för att köra upp på rampen till båten men det slutade med att jag inte ens behövde det.. Vafan. Vid det här laget var jag inte ens nervös längre, om jag överlevde Stockholm överlever jag allt. Jo, så kände jag åtminstone fram till att vi började närma oss Åbo, då rasade min mage totalt.. Sista timmen spenderade jag på toaletten, tills dom ropade ut i högtalarna att vi snart är framme för då fick jag bråttom till bilen. Jag mådde så illa, kallsvettades och skakade, på den nivån att jag fick leta reda på en plastpåse att lägga i framsätet om jag skulle behöva kräkas. Men jag fick liksom ta mig i kragen för hade jag kommit till gränskontrollen i det skicket hade dom förmodligen trott att jag smugglade knark. Kom igenom utan bekymmer den här gången också, så nu skulle fas två i bilkörningen inledas, komma ut ur Åbo.. Det flöt på. Det var inte förrän jag bara hade några mil kvar till Tammerfors som jag duckade och höll för ansiktet för en kamera när jag blev osäker på om det var 80 eller 100 som det hade kunnat sluta med en krasch, igen.. För ni minns ju grävlingen. Tyckte att jag skymtade något mellan fingrarna och när jag tog bort handen stod det en jävla älg i vägkanten. Den lunkade ned mot skogen samtidigt som jag tryckte bromsen i botten. Ju närmare jag kom mitt mål desto nervösare blev jag, men fattade ju själv att jag inte kunde stanna för vad skulle jag göra? Vända tillbaka? Så jag fortsatte och strax efter klockan 22 parkerade jag utanför pappa. Inte ens här körde jag fel 👏🏻 

Pappa fick åka hem från sjukhuset i fredags eftermiddag. Han säger att dom helst hade velat haft honom kvar till det att dom ska ta provet tumören, vilket dom ska göra om ungefär 1 1/2 vecka, men pappa tycker det är onödigt att vara där när han lika gärna kan vara hemma. Vet inte om han berättade att jag skulle vara här och då är han ändå under uppsikt, kanske var en anledning till varför dom gick med på det.. Han är i alla fall back in the game och kan både skriva och prata helt normalt 🙏🏻😍

Hur som helst har jag varit helt sopslut efter att jag kom hit så jag har faktiskt mest bara sovit. Igår skulle jag ta en powernap på eftermiddagen men det slutade med att jag sov i lite mer än två timmar... Trots det hade jag inte så stora bekymmer att somna på kvällen (läs: typ kl 01). Idag känns det lite bättre men nu är vädret istället skitkasst så vi kommer antagligen inte ens ta oss utanför dörren. Igår var vi åtminstone till apoteket och hämtade pappas kortisontabletter.  

Vi får se vad som händer dom kommande dagarna. Antar att vi tar dagarna som dom kommer och pappa orkar väl egentligen inte göra så mycket, så jag får helt enkelt anpassa mig efter honom. Det här ju inte direkt någon nöjesresa.