Från och med i måndags är årets semester officiellt slut. Jag skulle egentligen ha rivstartat med en sexdagars-vecka (undrar om jag tänkte överhuvudtaget när jag la schemat?), men nu blev det ju inte alls så. Rasmus har gjort sina första dagar i andra klass och jag får utgå ifrån att det har varit bra för jag har inte hört något annat. Han skulle ha ringt mig både igår och idag efter skolan men istället har han bara skickat något TikTok-klipp via whatsapp.. Ja ja, han har väl inte tid med mig. Men eftersom han inte skickar massor med ledsna emojis så är det nog bra ☺️

Idag tvingade jag mig ut på en promenad, jag var inte alls särskilt sugen men det var helt enkelt dags nu. Efter inte alltför många meter såg jag en blixt men fortsatte ändå, det slutade med att jag tog mig hela vägen ned till sjön igen. Okej, hela vägen låter långt och det är det absolut inte, däremot en jävligt jobbig tillbakaväg. Men så stod jag där vid sjön och lyssnade på vattnet och åskan en kort stund innan jag gick hem igen. Med några meter kvar hem hörde jag bokstavligt talat blixten, det var nästan så att det smattrade och fräste lite, i samband med det kom världens åskknall. Så mysigt. När jag lagom hade kommit innanför dörren och sparkat av mig skorna öppnade sig himlen och det började spöregna. Vilken jävla timing! Nu har jag tagit mig en välbehövlig dusch (för ni ska bara veta hur svettig man blir i dessa backar), och om inte alltför länge är det dags att krypa till kojs. Inte för att jag är särskilt trött, men imorgon bitti ska vi knalla till vårdcentralen för att plocka bort pappas alla häftstift i skallen. Nu får jag snart sluta kalla honom för Ironman, stålmannen och stålskallen, hehe 😉